Senaste inläggen

Av Asklund & Hyllman - 1 december 2008 10:09

Idag var vi på BB 9.30 för att ta prov på Williams gulsot igen...fan vad nervös jag var. Men det hade gått ner! Nu låg det på 259, i fredags låg det ju på 269. Han ser mindre gul ut i hyn också..fantastiskt!

Och han hade gått upp rejält i vikt!! 180gram över helgen, och enligt våra barnböcker här hemma går en nyfödd upp 150-200gram per vecka! Jisses, det kommer bli en liten knubbsäl till jul =D

Så vi fick beskedet att BB inte längre vill se oss. Jubel och konfetti, tack för det!

Sen frågade hon oss om vi ville träffa Lina som förlöste William, för hon hade tydligen sett att vi skulle komma dit på återbesök och bett barnmorskan fråga oss. Jättekul att hon ville träffa oss igen. Det första hon gjorde var att gå fram till Andreas som höll William, och ge Andreas en stor kram! Hehe, han blev nog lite chockad då tror jag. Hon var ju helt fantastisk att ha på förlossningen, helt rätt barnmorska för mig/oss. Jag är jätteglad över att vi fick henne...och inte nån av de andra griniga och tjuriga sakerna som tydligen vankade där också den natten. =D



Av Asklund & Hyllman - 30 november 2008 23:20

Del 1

Då kommer så fortsättningen: delen som utspelar sig under förlossningen, den här delen är den som mest lär tas med en nypa salt. Den är också det längsta inlägget i blogghistorien. Tänk på att det här är endast min uppfattning om de händelser som utspelade sig och det är inte säkert att jag minns helt korrekt eller återger dem i rätt ordning. 

Ändå...är det här min version av natten då William kom till världen utanför.


Jag fick lägga mig direkt när vi kom upp med CTG bälte runt midjan så vi kunde se på en skärm när en värk kom och hur bebisens hjärta slog. Barnmorskan lämnade så oss ensamma en stund och vi tog oss igenom flera värkar innan hon kom tillbaka och kände efter om jag var något öppen. "Oj oj, fem centimeter öppen är du, vilket jobb ni har gjort hemma! Det blir nog en bebis ikväll ska ni se!" sa hon. Jag började såklart störttjuta över detta, lyckotårar självklart, och vände mig till Andreas och sa "Vi får en bebis ikväll älskling" eller nåt i den stilen.


Så pratade jag och barnmorskan om vårat förlossningsbrev och hon försökte locka mig till att prova sterila kvaddlar, vilket jag inte alls var pepp på som hon märkte och lät mig vara. Däremot peppade hon mig mer att prova på lustgas och några värkar senare fick vi ringa in henne igen för att sätta på den.

Jag hade ont nu. Riktigt jävla ont. Jag provade lustgasen men fy fan, jag bad om en EDA direkt för jag visste ju att det brukade ta tid att få den. Lustgasen iaf, till att börja med trodde jag att jag skulle svimma när jag först tog den. Jag kände hur hela jag domnade bort och det enda jag kunde tänka var "svimma inte för då kanske det blir kejsarsnitt, du kan inte föda barn om du har svimmat, och Andreas skulle bli så orolig." Jag piggnade till när värken var över och jag kunde ta bort masken, men gasen luktade så illa så de tog bort själva masken och jag fick andas direkt i stålröret som gasen kom ifrån. "Bit inte i den bara för då förlorar du alla tänder" varnade barnmorskan. Och det var nog det enda dom tjatade om alla värkar därefter också, hon och Andreas alltså. "Håll käften om att bita på den jädra stålgrejen" hade jag lust att säga..och sa kanske också...

Någon gång då jag andades gasen kände jag också att det var lämpligt att vända mig mot Andreas och säga "Luke..I am your father". Hehehe. Jag tog mig igenom de jobbiga värkarna bara genom att andas samtidigt som jag tittade Andreas djupt i ögonen, de höll mig kvar och höll mig stadig och lugn.


Sen kom narkosläkaren och skulle sätta EDAn. När han spritade mig på ryggen med den kalla steriliseringsvätskan var det jätteskönt! Jag sa det och då drog han ett par gånger extra, barnmorskorna skrattade åt mig och tänkte att de kunde köra sterilisering istället för en EDA. =D

Det gjorde ont när han satte EDAn, inte djävulskt ont, mer irriterande ont. Men när den tog..gud i himlen så skönt det var!


Så, preppad med EDA och lite extra lustgas blev jag flummig som få, jag minns inte riktigt längre vad jag sa och gjorde..men jag tror jag suktade efter glass jag fått av barnmorskan och att jag drog några dåliga skämt...

Andreas satt och matade mig med glass och gav mig vatten när jag behövde...men inte kunde han sänka glaset så inte sugröret böjde sig! Haha, det var nog det enda jag fann irriterande under förlossningen...sänk glaset för bövelen! =D Vi fick mycket beröm under tiden, för att barnets hjärtljud var så starka genom det hela, när de normalt sjunker under värkarna.


Sen minns jag inte så mycket förrän krystvärkarna satt igång, vilket var strax efter. Jag var tvungen att andas mig igenom så många jag orkade, för bebisen var inte helt nere med huvudet. Det var tufft att stå emot den kraften som kom då. Riktigt tufft. 

Vi fick sätta oss på en pall, som jag önskat, och prova det en stund. Men sen när barnmorskan bad mig lägga mig igen tog jag tacksamt emot sängen.

Nu började det på riktigt.

Andreas satt vid min sida och höll mig i handen medan jag fick krysta på ordentligt. Efter ett tag sa barnmorskan något som fick mig att förstå att Andreas faktiskt tittade på när huvudet kikade ut och in under värkarna. "Va!? Tittar du!?" Var min kommentar på det. Inte så mycket för att jag inte ville att han skulle titta, utan mer för att jag inte trodde han skulle vilja/våga göra det. Sen längre fram kände han på huvudet när det var påväg ut. Barnmorskan frågade om jag ville göra detsamma, men jag stenvägrade. Skulle jag gjort det skulle jag tappat koncentrationen för att krysta kände jag, och jag ångrar inte att jag inte gjorde det än idag. 

Jag minns även att någonstans mitt i alltihopa blev jag otroligt hungrig..och skrek efter en stek...


Så efter flera smärtsamma och jobbiga värkar kände jag att tog jag bara i ordentligt så skulle huvudet vara ute. Jag kände det genom att nu gjorde det riktigt ont även mellan värkarna, för att huvudet låg där det låg, precis på kanten. Så jag tänkte att jag borde banne mig ta i så att han kommer ut nån gång för det gör för ont! Men då kom också skräcken: "Jag är jätterädd för att spricka!" Var det enda jag skrek genom tårarna. Barnmorskan sa att hon visste det, men att det var lugnt, det var bara att krysta och det skulle gå bra. Då kände jag att även fast jag var livrädd för att spricka ordentligt, även fast det gjorde nåt fasligt ont och tryckte överallt, även fast det kanske inte skulle gå på nästa försök så var jag tvungen att ta i så mycket jag bara kunde. Och i nästa värk gjorde jag det, och det gick inte. Sen fick jag vänta en evighet på nästa värk (jag minns att de funderade på att sätta värkstimulerande på mig). Tack vare den långa smärtsamma väntan på nästa värk bestämde jag mig för att jag inte orkade en sån väntan till, och tog i för kung och fosterland när nästa väl kom. Och ut kom han, de lirkade lite med axlarna, vilket var mer än otrevligt, och sen kom han ut.


Han skrek jättehögt (förmodligen för att han var tvungen att ha på sig två fula sjukhusmössor det första han fick) och han var kladdig, som om han hade dragit ett limstift över hela sin kropp. Jag sa det också, "Han är ju jättekladdig" sa jag skrattandes, för jag var så glad över att det inte kändes så hemskt och äckligt som jag trott det skulle. Han var bara kladdig helt enkelt.


Snabbt som ögat sa jag högt "Andreas, vill du kolla vilket kön det är?", mest för att inte riskera att nån av barnmorskorna där gjorde det. Och han bytte sida, kikade under filtarna..."Jag tror det är en pojke" Jag bara skrattade, "Tror? Stackars honom om hans paket är så litet att du inte ser vad han är!"

Då lyfte barnmorskan upp honom i luften så vi båda kunde se ordentligt , det var en pojke. En jättefin, skitförbannad liten son!


Sen tyckte jag det tog väldans lång tid för moderkakan att komma ut och sa nåt i stil med "Ska inte den komma snart?". Barnmorskan tipsade oss om att massera mina bröstvårtor så skulle den nog komma ut. Sen var det bara en krystning så var den ute, gjorde inte ont, var inte obehagligt eller nåt.

Så fick Andreas klippa navelsträngen, ta kort på moderkakan (som vi döpte till Johan) och jag fick amma vår son William för första gången. Just ja, namnet, vi sa först Alvin när barnmorskan frågade om vi hade något namn, men sen, när vi fick vara själva på rummet, sa Andreas att William..det var nåt som ploppat upp i hans huvud där och då. Och jag tyckte det kändes så rätt...så William blev det sen. =)

Barnmorskan sydde mig och gav oss beröm för att vi varit så duktiga. Hon sa att det syndes att vi verkligen älskar varandra, för så som vi hade kontakt hela förlossningen och när jag tittade Andreas i ögonen så som jag gjorde. Hon avslöjade då att hon visste att det skulle bli en pojke, för hon förlöste nästan bara pojkar, endast sällan hade en flicka blivit född då hon varit med sa hon. Lustigt. 


Jag fick sen duscha medan Andreas fick klä på vår son för första gången. Sen fick vi vänta en timme på grattisfikat och nästan två på att få komma till BB! Det hade vällt in folk under tiden vi var där, så alla var fullt upptagna med andra. När vi ringde efter någon strax efter fyra för att fråga om de kom från BB nån gång för att hämta oss som vår barnmorska sagt de skulle, kom en annan vresig barnmorska som sa "Hon är upptagen och kan inte gå med er." "Nej vi vet" sa jag "Hon sa att hon skulle fixa så att någon från BB kom och hämtade oss istället." "Ja men hon är upptagen och kan inte ens komma in hit." "Nej jag vet hon sa det men hon sa att hon istället skulle ringa till BB så att någon kom ner hit och hämtade oss utan att hon följde med oss dit." "Jaha, ja jag ska gå och se efter om hon ringt nån."

Tack...kärring...

Sen kom vår barnmorska iaf, med en från BB, gav oss varsin kram och grattade oss. Jag fick sätta mig i en rullstol och Andreas tog William i den där lilla plastlådan på hjul och vi begav oss till special-BB.






Av Asklund & Hyllman - 27 november 2008 19:16

Mamma skickade blomsterbud,en riktigt vacker bukett!

Så fick William sin första present från sin mormor(sen han föddes iaf), 1000:- att lägga på bara William, så underbart för oss nu när det behövs en en hel del extra saker tack vare hans tidiga födsel. 


Sen kom ju Williams Farfar och Farbror på besök den korta tiden vi fick vara hemma och en vacker blomma följde med där också.

De står på en byrå vi fick av Helene, Andreas pappas flickvän, precis det som behövdes för alla hans kläder och diverse!!

Till vänster är en nalle han också fick och en handdocka (fåret) som hans farbror hade köpt till honom. Med detta kom också ett skötbord med en massa tillbehör och en hel del gosedjur, kläder och prydnader. Vi fick liknande saker ifrån Williams farmor också, samt tusen kronor från henne till nödfall!

Kan han bli mer bortskämd vår underbara son?


 





Av Asklund & Hyllman - 27 november 2008 17:02

Jag har bestämt mig för att dela in förlossningsberättelsen i tre delar: Före, under och efter.

Först lite fakta i sammandrag:

36 veckor exakt var jag gången

25 timmar tog förlossningen sammanlagt, från den allra första sammandragningen.

5 timmar från ankomsten till BB var det klart

5 cm öppen var jag när vi kom till BB

00.04 fick jag en Eda

01.50 satte krystvärkarna igång

02.46 kom han

3250 gram vägde han

50cm lång var han

2 stygn sa hon, 10 tror jag det var egentligen, sattes

05.32 kommer vi upp till special BB


Före förlossningen:

Den första sammandragningen kom runt 02.00 på natten till den 18 November.Jag oroade mig inte så mycket över det, då jag känt av lite sammandragningar ibland. Fick sova lite mellan 4-6 och efter en kisspaus till 8 på morgonen. Efter dusch och frukost lägger jag mig i sängen i gästrummet där Andreas sitter och spelar. Känner att sammandragningarna fortfarande är igång...mysko tänker jag, jag gör ett test. Efter en sammandragning: 

Andreas, vad är klockan?

-10.00

Efter nästa:

Vad är klockan?

-fem över

Nu då?

-tio över

Och nu?

- kvart över

Andreas, vad är klockan nu?

- tjugo över

Shit.

 

Går på toa och ser att slemproppen gått, nu är den rödstrimmig.

- Andreaaas!!

Vad är det? säger han när han kikar runt dörren till toaletten. Jag gråter och säger att du får nog packa väskan för vårt barn verkar inte vänta längre.

Har vi någonsin lett så stort förut?


Han börjar packa och ringer Johan för att se om han kan skjutsa oss. Sen ringer jag förlossningen och får rådet att vila så mycket jag kan och en varning om att det kan klinga av helt och inte bli något alls.

Dagen går, med värkar som kommer med c.a fem minuters mellanrum. Mot kvällen blir de dock lite oregelbundna, tre, fem och sju minuter kan passera emellan dem nu.


Jag badar ett par gånger, men tycker det är jobbigt att andas och jag blir lite yr av värmen. Andreas gör en provisorisk värmepåse av en socka och ris, som används flitigt på korsryggen. Vi äter godis och ser på Seven tills jag inte orkar mycket mer av smärtan.


Jag ringer igen till förlossningen och säger som det är, att sammandragningarna är starkare nu men kommer oregelbundet, barnmorskan jag pratar med då låter sur och tvär och tycker att jag inte alls ska komma in, hon låter faktiskt som att jag är jobbig och onödig och som att jag tar upp hennes värdefulla tid. Jaja, jag ger med mig: Jag kan väl försöka ett tag till då...ta ett bad igen eller nåt..


Så det är bara att hoppa i ett bad, Andreas får klocka värkarna vilket bara styrker deras oregelbundenhet. Skit också.

Vi försöker så gå och lägga oss, Andreas är jättetrött, jag är jättetrött men vet att jag kommer inte få sova alls, inte med värkar var femte-ungefär minut. Andreas är så påväg in i sömnens underbara land då jag går upp för att gå på toa en sista gång innan jag försöker sova på riktigt.


Shit, shit shit, ja inte riktigt skit...men blod. Mycket blod. Skräcken rinner igenom mig, ska jag förlora barnet nu? Är det ett missfall jag upplever?

Jag säger inget till Andreas men ropar dit honom. Han ser också hur mycket jag blöder, undrar vad han tänkte då? Han såg rätt blek ut.

Jag ringer iaf igen och får prata med en barnmorska som precis gått på sitt pass. Kom in, kom in säger hon efter jag gett henne en kort redovisning av dagen. Så vi ringer Johan som kommer strax därefter, spända och nervösa tar vi oss så nerför trapporna och ut i kvällen...kommer vi komma hem med ett barn nästa gång??? 


 

Den allra sista magbilden! v. 36+0


Av Asklund & Hyllman - 27 november 2008 16:39

Vår lilla pojke har gulsot, nyföddhetsgulsot.

Han har fått ligga i solbädd på BB t.o.m lördagen den  22 Nov, då fick vi åka hem och komma tillbaka på måndagen, proverna visade tyvärr då att hans värden inte gått ner och vi lades in för att sola ytterligare, då var hans värde 313 och gränsen för honom ligger på 300. Den 25 nov tog de prover på morgonen som visade att det gått ner, 290 låg det på nu. Sen klockan 22 den 25 Nov fick han komma ur solbädden, hans värde på morgonen den 26 var runt 270 och vi fick återigen åka hem.

Så på fredag ska vi dit igen och prova värdet. Jag är så spänd och nervös över detta att jag inte kan slappna av och njuta av att vara hemma. Ingen idé att planera något för imorgon eller helgen då detta kan gå helt i stöpet. Jättejobbigt.

Visserligen är gulsoten inte något livshotande, sålänge man gör något åt det (alltså solar). Men det är ändå som ett slag i magen att behöva lägga sitt barn i en bädd utan att få plocka upp honom när han är ledsen och bara vill ha mammas närhet, eller när han är vaken och tittar runt nyfiket på sin nya värld. Nej, då ska han ligga i en liten kokong och bli belyst för glatta livet.


Första natten han låg i den var nog värst, det var tre dagar efter förlossningen så jag fick en släng av baby blues precis samtidigt. Och han hatade den där bädden. Jag hatade den där bädden. Jag hade inte sovit som jag borde och fick vaka hela natten för att han var så rastlös. Amningen funkade inte riktigt och jag hade en granne i rummet så jag kunde inte riktigt trösta honom ordentligt heller. Till slut satt jag då gryningen kom och höll mitt lillfinger i hans mun för honom att snutta på, samtidigt som jag som i koma satt och tittade ut över sjukhusområdet med tårar rullande nerför kinderna. Det var det värsta jag någonsin varit med om. Mitt hjärta har aldrig tidigare känts så tungt som då.

Till slut bad jag barnmorskorna ta honom en stund så jag kunde gå och äta frukost. De erbjöd sig att passa honom längre så jag kunde sova lite och vad jag sov, jag sov mer än tre timmar och vaknade, fortfarande ledsen men lugnare och utvilad. Andreas hade då kommit en timme tidigare och hade matat honom med ersättning. Vad jag behövde honom just då! Vad mycket tre timmars sömn kan göra! Efter det har det ju gått bra att ha honom i solbädden, fast det fortfarande är jobbigt och frustrerande.


Så önska oss lycka till imorgon, då vi klockan 13.30 ska få vår dom: Ska vi sola eller får vi äntligen åka hem på riktigt? 


Uv bädden...ser ut som ett UFO. eller UFI: Unidentified Flying Infant

Av Asklund & Hyllman - 23 november 2008 21:03

Ja vad säger man egentligen?


Har suttit och funderat på det absolut bästa inlägget att skriva nu när det största som någonsin kunnat hända har hänt. Nu när jag har så mycket att säga räcker orden inte till.

Ett inlägg är i vilket fall som helst inte tillräckligt.

I det här ska jag svara på en av de vanligaste frågorna: Hur känns det nu?

 Hur känns det att vara mamma?


Man ska inte svara en fråga med en fråga, men jag gör det iaf: Är det möjligt att älska så här mycket? Är det möjligt att frukta så här mycket? Kan man verkligen få privilegiet av att uppleva detta, det största av livets mirakel?


Varje gång jag måste ta upp och väcka William för att amma genomsyras jag av en sån lycka och kärlek över att få hålla honom i min famn igen. Känslan av det första mötet, då han lades på min mage, skrikandes och kladdig, är något jag aldrig kommer glömma, ett minne jag inte kan tänka på utan att hela mitt väsen berörs. 

Jag är oerhört stolt över min son, som trots sin för tidiga födelse imponerat och hänfört barnmorskorna från första stund. Han äter som en häst och är lugn som en filbunke, kort och gott, han är en dröm.


Det är nästan overkligt att han faktiskt är sann. Det är svårt att verkligen begripa att han är här, på riktigt, med oss.



Vill också tacka för alla 'grattis' och 'lycka till', Andreas har hållt mig uppdaterad om blogg-aktiviteten och det har värmt mitt hjärta när jag legat på bb. 


Av Asklund & Hyllman - 18 november 2008 11:09

Nu har jag haft sammandragningar sen inatt. De är regelbundna, kommer med fem minuters mellanrum, smärtan varar ungefär 30sek, men magen är spänd i 60-90 sek. Nyss kom slem med blod också så jag ringde förlossningen. Barnmorskan jag pratade med tyckte att allt lät normalt, och att det kunde vara så att det var på gång men samtidigt kunde det också klinga av. Så hon tyckte jag bara skulle stanna hemma så länge jag ville, ta det lugnt, käka ett par alvedon och se vad som sker. Andreas packar väskan och jag tvingar honom att äta lite. Så vi får se om det blir nåt eller om det bara är falsklarm.

Vänta lite snälla bebis! Skötbordet är inte här än!!! =D

Av Asklund & Hyllman - 17 november 2008 12:52

Oj, igår slog jag personligt rekord, 60 besökare! Så många har jag aldrig haft förr, runt 30-40 har det legat på dagligen. Kul iaf, hoppas de 60 fick ut något av sitt besök också! ^^


Idag tänkte jag skriva om minsta motståndets lag, något jag uppfattat som en livs-filosofi som går ut på att följa den väg i livet som erbjuder minst motstånd. Jag har också förstått att många ser det som något negativt att följa denna lag, som att man är svag och inte anstränger sig. Själv ser jag det på ett annat sätt. Jag själv följer minsta motståndets lag, kanske på ett helt eget sätt. När omständigheter radar upp sig och formar en speciell väg åt mig, som till synes är mindre svår än andra val, så väljer jag denna. Ofta har detta hänt när jag funderat på att göra en speciell grej, som när jag sökte till universitetet i Växjö. Då upplöstes helt plötsligt alla hinder som kunnat göra detta val så svårt för mig att jag enklare hade kunnat läsa i Örebro: ett rum för en billig hyra annonserades på blocket, min bil blev stulen så jag fick försäkringspengar att använda till flytten och jag fick två sommarjobb att kombinera vilket gav mig bra startkapital osv.

Så, vad jag vill säga är att jag tror att det är ett tecken; när det finns en väg som erbjuder minst motstånd är det förmodligen den rätta vägen att ta i livet. Det borde ju vara meningen att man ska följa den vägen då och inte streta emot 'ödet'. Det kan väl ändå inte vara negativt då? Eller?


Ha en bra måndag!



Presentation

Omröstning

Vilken lägsta summa skulle du kunna plocka upp med händerna ur en (spolad) offentlig toalett?
 5 kronor
 10 kronor
 en tjuga
 en femtiolapp
 en hundralapp
 femhundra kronor
 en tusenlapp
 en plånbok med osäkert innehåll
 Inga pengar alls, superäckligt!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards